Jag är ju så grymt dålig på att skriva blogg

Speciellt på den här sidan, gillar inte uplägget. Webblogg var mkt bättre, jag hittar nog tillbaka dit.

Upp och ner?

Plötsligt känns det inte lika surt

Ännu en vecka har gått

Och min ångest över att skaffa en ny lägenhet är enorm, min ångest över min sk. ekonomi är också stor. Jag kan ju inte bara be mamma om att flytta hem igen när hon möblerat om rummet, samtidigt vägrar jga sova i det där råtthålet. Hur svårt kan det vara att hitta en lägenhet till rimligt pris?

Tentan är i alla fall gjord, och jag tror det gick bra. Hoppas det i alla fall, för nu är det största allvaret igång, nämligen Sluttentan.

En intensiv vecka

Mina armar, min rygg, min rumpa

Idag fick jag och Pelle för oss att vi skulle ut och paddla. Lagom till skolstarten och allt. Det var faktiskt jätte mysigt trots att jag fick lite panik när vi körde in i en massa skit och när det prasslade i skogen. Det var som att paddla i en jungel, det kändes nästan som så. Sedan kom vi till en liten lite fors som gav oss lite extra fart. När vi kom hem somnade vi på gräsmattan helt utamattade. Det var supermysigt och kul, och vi båda har intalat oss att köpa en varsin kajak. Men när vi kollade priserna är det knappast något man bara går och köper. På blocket var de dyrare än på stadium, och den billigaste på stadium kostade femtusen (reapris) Så vi får nog vänta med det.

Hur som helst så kommer jag se ut som Cosimodo med träningsverken jag kommer ha i mina enormt otränade armar samt axlar. Och rumpan, ja den behöver antingen lite fett eller muskler för det kändes som att sitta på skelletet. Jag är allt bra på att klaga, men egentligen så tycker jag det varit en skitbra dag :D

En bra dag, allt går åt rätt håll med pappa. Låt det vara så (om det finns en högre makt är det dig/den jag talar med)

Idag är första dagen min hjärna fått någolunda sinnesro, och när Pelle kom hem till mig förut kändes det som ingeting kunde gå fel. Han ger mig mer trygghet än vad jag trodde man kunde få. Det är nu när det är tuffa tider man förstår att han alltid kommer finnas där, visst visste jag det innan. Men det är nu jag inser vad mycket det är värt. För det är inte bara den anhörige det är jobbigt för, även den anhöriga till den anhöriga.. Nu börjar allt bli väldigt dimmigt.

Det jag vill säga är att jag älskar min pojkvän som kan trösta mig, jag vet att det sliter på han med, jag önska att jag kunde visa min tacksamhet på något sätt. Det kommer jag också, lagomt till Pelles födelsedag;) . Och jag känner på mig att pappa blir bra. Jag kommer göra allt jag kan för att hjälpa honom.